Ja det har verkligen vart otroligt jobbigt under missfallstiden och tiden därefter!
Jag tänker mycket på det! Vissa dagar går jag o tänker på vad som egentligen hände o varför?! Hur det kommer sig att just jag fick missfall?!
Jag som är så otroligt barnkär ska väl kunna få en liten bebis?! eller?!?!
Tanken ena dagen kan vara att jag vill ha barn, men nästa dag så vill jag det inte! Otroligt jobbigt!!
Försöker hela tiden att tänka att detta kunde hänt vem som helst, det var inte just för att det var jag!

Under de 3 månader jag hann att vara gravid så levde jag precis som innan.. Drog inte ner på kaffedrickandet osv..
Men nästa gång jag blir gravid så kommer jag troligtvis vara otroligt nojig för allt.. Kommer nog inte våga göra mycket.. Det kanske är helt  normalt?! Jag vet inte, men det är iaf så jag känner nu!!

Sen en annan grej, från det ena till det andra. så har jag tänkt mycket på vad folk egentligen kläcker ur sig!
- Tex som när folk säger åh fy fan en alkolist, eller åh jag fattar inte hur folk kan välja alkohol före sina barn!!
Tror folk verkligen att personer med alkoholproblem verkligen väljer att ha alkoholproblem?! Eller att dem VÄLJER alkoholen före sina barn.. Alkolism är en sjukdom o inte en lätt sak att tass med..
Personer som kläcker ut sig såna kommentarer! Har dem verkligen levt med en alkolist eller själva vart alkolister?! Jag tycker inte att man kläcker ut sig såna saker när man själv inte vet hur de egentligen ligger till eller själva har vart i situationen.. OCH det handlar inte bara om just alkolism utan oxå om psykiska sjukdomar eller om drogproblem..
Vi människor är så fördomsfulla, vilket gör att personer med små eller stora problem, aldrig får en ärlig chans! Tycker det är så tråkigt..
Sen är det ju faktiskt så att personer som haft tex alkoholproblem, oftast har lättare för att hjälpa andra med samma problem, för dem vet hur den andra tänker och faktiskt känner.. Men nej, då istället stöter vi ut personer med eller har haft problem av olika slag! PATETISKT !!

Man är inte sin sjukdom, man har en sjukdom... Det är en stor skillnad!!

Men Men...
Nu de senaste har man jobbat en del,vilket känns så härligt... Man blir glad av att ha ett arbete att gå till och man känner sig glad och nöjd med sig själv när man vart och arbetat :) Jag iaf :P

Nu blir de smootie (stavning?!) och bara ta det lugnt i soffan..

Ha en skön kväll allihopa =)

/ Lillemor Johnsson

Skriva av med det som hänt...

I oktober kom ett underbart resultat; Jag hade blivit gravid... Så lyckliga blev vi och allt var på topp.. Månaderna gick o vi flög på moln för det här.. Nu var vi redo att bli föräldrar ihop <3..
Mitt humör flög upp o ner o känslorna var rejält blandade.. =p.
I December beslöt vi oss för att berätta för familj, släkten o alla andra.. Alla blev otroligt glada o tyckte att det verkligen var på tiden med en liten bebis :) Vilket vi med tyckte =D
MEN...

Den 19e December började jag småblöda lite, ljus rosa bara.. Ringde 1177 o dem sa att det absolut inte var någon fara, det var bara slemhinnorna som var lite sköra.. PUST, det var skönt att höra.. Den 21 började jag blöda RÖTT, jag blev livrädd och ringde 1177 återigen, fick då samma svar att det inte var någon fara eftersom jag ej hade ont i njurarna.. UNDERBART, ingenting var fel, tänkte jag!!
Den 22e fick jag småvärkar nere i magen och ringde även då 1177, MEN fick även då samma svar; det är ingen fara du har ju inte ont i njurarna ! YES, inget fel nu heller...
24 december åker jag ner till min mamma o ska fira jul med min familj, känner mig seg och illamående.. Men dem på 1177 hade ju sagt att det inte var ngn fara så då var det ju inte de..
Senare på kvällen känner jag mig yr och ondare i magen.. Ringder då 1177 för att berätta vad jag känner och överdriver att jag har ont över allt.. (blöder nu mkt mer).. Dem ber mig åka in för att göra ett VUL..
Kommer in o får göra massa tester och mitt blodtryck ligger på 165/99, alltså skyhögt... Får vänta i 2timmar på de Vaginala ultraljudet.. Väl inne i rummet möts jag av en jätte trevlig kvinna som ska göra VUL.. Hon kikar och trycker o allt vad hon gjorde.. DÅ kommer beskedet; du har fått missfall, barnet lever inte!! Min värld rasade samman och tårarna bara sprutade.. Jag ville bara dö !! Bakom skynket i rummet stod Min älskade pojkvän & Jakob..
Jag for in på toaletten för att vara själv.. Läkaren berättade då beskedet till min älskade..
Jag fattade ingenting?! vad hade jag gjort för fel?! Är det inte dags för mig att bli mamma?! Ska jag aldrig få barn?!
Tankarna var dem många... Fick tabletter mot smärtan i magen och vi for hem.. Meddelade min familj och Joakims familj att vi förlorat barnet... (Jag var nu i v12+2, men förlorade barnet i v9.) Den natten var sömnen borta, hela natten bara grät jag o allt var som förlorat... Min älskade pojkvän lika ledsen han, men han kramade mig hela natten och bara fanns där.. <3..
Dagen efter var smärtorna värre.. Vi åkte ner till Joakims pappa som fyllde år.. Men mina tankar var någon annanstans... (Förlåt)...
Blodet bara forsade ut kändes det som och allt är helt suddigt..
Den 27e ringer jag in till Gyn i Borås o ber dem att hjälpa mig, för jag klarar inte av att få ut barnet själv..
Får tid kl 10 dagen efter, för att få en tablett o sen att återkomma på fredagen för att få mer tabletter som stöter ut barnet..
Halv 10 kommer vi in och då kan jag inte sitta, ligga, stå pga smärtorna.. jag trodde jag skulle gå av.. Dem tar prover och alla prover är bra..
Dem vill inte skicka hem mig när jag har så ont o för att det blöder för mkt.. Jag blir inlagd med dropp...
Jag får göra ett VUL som visar att kroppen inte stöter ut barnet så får slidtabletter... 2 timmar senare så får jag svälja 2 tabletter... Det blöder nu riktigt kraftigt och smärtorna blir värre.. Känslorna är nu rejält laddade; jag är arg,ledsen, irriterad på alla.. Ingenting kommer ut.. Får nu göra ett till VUL som visar att barnet fortfarande inte vill stötas ut.. Får fler tabletter... NU kommer de, ÄNTLIGEN !! Min underbara barnmorska Linda hjälper mig och tar bort o tar fram o fixar o donar. Underbar människa!!
Nu ska allt vara ute säger läkaren, får då göra ett VUL igen, men nej det finns mera kvar..
Åååh jag som vill hem, glömma allt o bara gå vidare.. (det låter kanske hemskt, men det var min enda tanke, att jag ville hem)... Min pojkvän o jag går fram och tillbaka i korridoren för att allt blod ska åka ut.. Nu kommer det mera o mera o mera.. trodde jag skulle förlora allt blod i kroppen.. Jah har aldrig i hela mitt liv tappat så mkt blod...
Får nu göra ett VUL igen.. Yes nu får jag åka hem tänkte jag! MEN NEJ! Det ligger hinnor kvar... Hungrig o arg som jag är så säger dem att jag får bli kvar över natten... Nu blixtrar det i huvudet o tårarna bara sprutar ut...
JAG VILL HEM!!!!
En gång i timman kommer läkar jäveln in o ska ta prover o fixa o dona.. LÅT MIG FÅ SOVA!!
Dagen efter kommer en kurator in o vill prata, men det vill inte jag för jag vill bara hem...
Hon tjatar o tjatar om missfallet, arg som jag redan är så ber jag henne att dra från mitt rum.. Jag har ju inte bett om en kurator så vad gör hon i mitt rum?! (skäms nu i efterhand).. Hon går inte utan fortsätter prata.. Äntligen kommer läkaren in,(jag som väntat hela natten på att få göra ett VUL o se om allt kommit ut, så jag kan åka hem.. MEN NÄ då skickar kuratorn iväg läkaren för att hon vill fortsätta prata.. Dem tar ett stick i fingret för att kolla att allt står rätt till, det visar sig att mitt blodvärde ligger på 94 och det ska ligga på minst 115...
Men det var ingenting som var jätte farligt som tur va..
Så efter 4timmar kommer läkaren till baka o då äntligen fick jag göra VUL.. Han drog bort det sista för att jag skulle få åka hem.. Ont som fan gjorde de, men så skönt var det att få höra han säga att jag får åka hem... <3.. Linda den underbara barnmorskan kom in med mackor och kaffe till oss..
Åkte hem till AnnaLena yr som fan, Joakim skulle laga en bil för annars skulle de bli körförbud på den..
La mig i hennes säng o somnade.. Vaknade efter någon timma och allt bara snurrade.. Men efter lite mat som min syster fixat så kände jag mig bättre.. Det var folk hemma hos henne eftersom Emilio fyllde 9år =).. Men det var ju min släkt som tur var =D...

Men alla var så förstående och alla har verkligen vart ett enormt stöd för oss..
Alla som skrivit, ringt o hört av sig till er vill jag säga TACK! Även om ni inte tror att ni stöttar så ska ni veta att ni har vart ett enormt stöd.. Era tankar har gjort att vi kunnat blicka framåt o delvis gå vidare... <3!

Idag känner jag mig fortfarande lite yr, men det går bra... Vi mår bra.. <3
 Ska bara få köpt de förbaskade järntabletterna ;)
Var tillbax på jobbet idag, och det kändes otroligt skönt att bara släppa allt o tänka på dem man är där för...

Ps. Jag låter otroligt hemsk i min berättelse, men det var så det var.. O som sagt mina känslor var en blandad kompott... men som tur är så var alla på sjukhuset så förstående.. Annars hade de nog slutat illa ;) ha ha!

Nu blire att sova för imorrn äre jobb igen :D Härligt <3